sista kvällen hos familjen hovrell fick jag en god farväl-middag och var sitt avskedstal av barnen som löd

hannas;
jag älskar när du - leker med mig, läser böcker för mig, berättar roliga historier, bygger pussel och ser på tv med mig.

jakobs;
jag älskar när du - leker ninja med mig, berättar om harry potter, tittar på när jag spelar dator och leker med mig.. jag kommer sakna dig
.
sekunden senare hade jag en gråtande jakob omslingrad runt min hals som ett järngrepp. jag klarade inte av det så jag började stortjuta jag med. vart ett riktigt gråtkalas som aldrig tycktes ta sitt slut ..
helen försökte trösta oss med att jag alltid var välkommen tillbaka, att det alltid finns plats för mig, vilket känns jätte kul att höra!
.
dagen efter (sista dagen) blev jag väckt kl. 6.00 av en orolig jakob som inte ville missa någon som helst liten minut att få vara med mig in i det sista. jag hoppade upp på en gång och kände samma precis sak, varje sekund kändes värdefull.
hanna kom upp lite senare, hon skulle på dagis denna dag så jag hade bara möjligheten att se henne på morgonkvisten en stund. hon satte direkt kurs mot mig vid frukostbordet, klättrade upp i mitt knä och gosade upp ansiktet mot min hals gång på gång i ett hårt grepp. sedan ger hon mig en teckning föreställande en flicka som gråter med stänk-tårar över hela papperet, flickan är hanna förklarade hon, som är ledsen över att linnea ska åka till sverige.
(jag fick en liknande teckning av jakob, skillnanden att det är han på bilden som gråter)
.
jag försökte muntra upp hanna med att vi skulle ses på skypen, att det nästan var som riktigt då man kan se varandra genom kmeran. men då svarade hon "but i wanna touch you, your so warm.."
.
linnea tog en gråt pause*
.
jesper avbryter att det var dags för hanna att fara till dagis, men hanna vill absolut inte. hon ville vara hemma med oss. "i don't want you to go Linnea" men då lovade jesper henne att de skulle komma till sverige och hälsa på mig någon gång, då lös hon upp och sa "and have sleepover?" . jag fick en till bamse kram och hon skuttade glatt och nynnande iväg till bilen.
.
några timmar senare var det min tur att lämna huset och bege mig mot flygplatsen. jag fick kramar i massor av jakob och helen som tog sitt avsked på hemmaplan (de skulle inte klara av att vinka av mig på flygplasen sa de) så iväg for jag och pappa jesper.
jag lovade mig själv att inte gråta mer men när han kramade om mig för sista gången och sa "ja, någon linnea kommer hon inte att bli. vad ska vi ta oss yill utan dig?" (han pratar om den nya nannyn som nu kommer efter mig, som ska jobba för dem de närmaste 6 månaderna)
jag bröt löftet... tårarna trängde igenom igen...

tack för ett jätte fint och lärorikt halvår - jag saknar er redan!
känns jätte lustigt att vara hemma, som om jag aldrig varit borta? men alla foton påminner mig om att drömmen var på riktigt
.
första smaken av sverige - ramlösa mango !!